Vad gör distansarbete med oss?

Att arbeta hemifrån kan vara både skönt och praktiskt. Men frågan är hur hälsosamt det är. Det kanske kan visa sig att det är svårare att avsluta arbetsdagen när man inte har en fysisk arbetsplats att lämna.

Med en hela tiden ökande andel distansundervisning vid universiteten och högskolorna krävs forskning som berättar något om villkoren för hemarbete. Detta är något av det som doktoranden Linda Rickardsson ska ta reda på i sin avhandling.

Skönt att sitta hemma

Att arbeta på distans innebär att man utför sina arbetsuppgifter på annan plats än på sin arbetsplats. Det innebär antagligen oftast att man sitter hemma och jobbar.

Bland lärare vid universitet och högskolor finner man förmodligen de allra flesta distansarbetarna. Det beror inte minst på att just den yrkeskategorin arbetar i en särskilt tillåtande organisation. Som lärare inom akademin har man stora möjligheter att själv bestämma över sin arbetssituation och därmed också över sin arbetsmiljö.

– Sitter man och rättar tentor kan det vara skönt att sitta hemmavid och göra det. Och med dagens tekniska möjligheter kan man ganska lätt också sköta undervisningen hemifrån om det handlar om distanskurser, säger Marina Heiden, forskare vid Avdelningen för Arbetshälsovetenskap och som även handleder Linda Richardsson.

Arbetsgivaren har ändå ansvaret

Att arbeta hemifrån är inte helt nytt. Däremot säger Arbetsmiljölagen numera att ”teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll ska utformas så att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall".

Arbetsgivaren har ansvaret för arbetsmiljön oavsett om arbetet utförs på huvudarbetsplatsen eller på annan plats, till exempel i arbetstagarens hem. Arbetstagarna ska dock medverka till att skapa goda arbetsmiljöförhållanden.

Svårare att sluta

En av frågorna som forskarna utgår ifrån, bara för att nämna något åskådligt, är att man kanske har svårare att stänga av datorn och avsluta arbetet när man sitter hemma och alltså inte behöver lämna ”arbetsplatsen”. Men huvudfrågan är bredare och gäller hur man fysiskt påverkas av att arbeta hemma.

– Projektet består av fyra delar. I den första gör vi en enkätundersökning där omkring 500 adjunkter, lektorer och professorer svarar på mängder med frågor om hälsa, balans, arbete-fritid, arbetsmotivation samt hur mycket man arbetar på distans.

Att man enbart vänder sig till lärare vid universitet och högskolor beror på att deras arbetsuppgifter och ansvar är ungefär likartade och att dessa yrkeskategorier i regel har stora möjligheter att välja själva hur och var de utför arbetet.

Nu ska detta mätas

– I den andra delen ska vi göra fysiska mätningar. Då sätter vi utrustning på personerna och den ska bäras en hel arbetsvecka. Vi väljer en vecka då personerna arbetar både hemma och på arbetsplatsen i ungefär lika stora delar.

Mätutrustningen, en så kallad accelerometer, består av små dosor som fästs på kroppen. Dessa registrerar flera gånger i sekunden försökspersonens rörelser liksom kroppsställning, exempelvis om personen står, går eller sitter, vilken vinkel arm och ben har i förhållande till kroppens lodlinje och så vidare.

– Utöver detta kommer vi även att mäta försökspersonernas puls via elektroder som fästs på överkroppen och genom salivprov mäta kortisolnivåer för att undersöka förekomst av stress, berättar Linda Rickardsson.

Distansarbetet här för att stanna

Distansarbete visar inga tecken på att minska, tvärtom, och då är det viktigt att ta reda på vilka förutsättningar som gäller och vilka följder det kan föra med sig.

– När man kan börja ställa högre krav på arbetsmiljön kan det vara viktigt att ha den här typen av studier att luta sig mot, säger Marina Heiden.

Linda som bor i Malmö jobbar själv på distans en vecka då och då och upplever själv skillnaden i exempelvis hur man sitter och på den tekniska utrustningen. Men hon vill också stryka under frånvaron av kolleger som hon menar kan vara väldigt oinspirerande vilket är nog så viktigt för motivationen.

Delarna tre och fyra i projektet gäller djupintervjuer med först försökspersonerna och därefter med personernas chefer, bland annat om hur det är att leda personer som befinner sig någon annanstans.

– Målet är att kunna få fram rekommendationer som fungerar för alla i de aktuella yrkesgrupperna, avslutar Linda Rickardsson.

Text och foto: Ove Wall