Denna nyhet är äldre än 6 månader och är kanske inte aktuell längre.
När hon inte besöker tempel i Asien rycker hon in som soldat eller sjunger vid bröllop och dop. Sandra Lantz, universitetsadjunkt i religionsdidaktik, har många strängar på sin lyra.
Rastlösheten driver henne att lära sig nya saker och har hon en dröm är målet att den också blir verklighet.
– Jag har alltid en massa drömmar och jag försöker att leva här och nu. Jag är väldigt kunskapstörstande och försöker uppfylla mina drömmar. Får jag inte lära mig nya saker blir jag lätt rastlös. Hur ska jag kunna utveckla mig själv och mitt tänk om jag inte utmanar mig själv? Det är så skönt att bli omskruvad ibland.
Sandra Lantz har en smittande energi och berättar engagerat om sina drivkrafter som har tagit henne dit där hon är i dag. Nu undervisar hon studenter vid ämneslärarprogrammet inom religion och studenter vid människa-kultur-religionsprogrammet på Högskolan i Gävle.
– Jag har alltid varit fascinerad av byggnader, som tempel och kyrkor, och den gemenskap och fridfullhet som finns kring dessa. I stort är religion ett ämne som är lite laddat och engagerar människor. Och mitt intresse för det historiska kommer från min uppfattning att om vi inte kan förstå vår historia, hur kan vi då förstå vår samtid?
Vid sidan av lärarjobbet har hon ett utbildningsavtal med Försvarsmakten och en deltidstjänst som soldat. I somras gick hon en militärutbildning i Luleå som omfattade 135 timmar under 13 dagar.
– Det var jätteintensiva dagar och fantastiskt lärorikt. Bara att stå 40 timmar på skjutbanan med en AK4 i 27 graders värme med 25 kilos packning på ryggen var en utmaning både fysiskt och psykiskt. Och sjukvårdsutbildningen jag fick där kan man behöva när som helst. Man kan ju säga att innehållet i min handväska ser lite annorlunda ut nu jämfört med tidigare. Nu har jag allt man kan behöva, säger Sandra Lantz och skrattar.
På sikt har hon en tanke om att få in en fot inom underrättelsetjänsten. Men nu är målet att läsa klart utbildningen till stabsassistent.
– För mig lockar särskilt den fysiska biten. När man jobbar i en akademisk miljö kan man trötta ut sig mentalt. Jag vill göra något med kroppen också så att jag får en balans mellan kropp och knopp.
Efter avslutad militärutbildning i Luleå fick hon en rivstart. Nyss hemkommen från några veckors semester läste hon tidningarna som svämmade över av artiklar om de kraftiga skogsbränderna inte långt ifrån hennes hemtrakter i Hälsingland.
– Jag ringde frivilligt en person på plats där och sa att jag ville göra en insats. Jag blev stationerad i Kårböle och körde fordon med bränsle ut till vattenpumparna som gick dygnet runt i brandområdena. Att få se allt inifrån hur människor samarbetade målfokuserat för att få stopp på bränderna var överväldigande. För mig kändes det bra att få testa de kunskaper som jag fått under utbildningen vid ett tidigt stadium.
Skogsbrand i Hälsingland i somras.
Hur var det känslomässigt att vara på ett ställe som andra människor evakuerades ifrån?
– Som närmast var jag tio meter ifrån branden. Men för mig fanns bara ett fokus, att jag måste dit och leverera bränsle för annars stannar pumparna och då tar branden fart. Så jag kände ingen rädsla. Sedan kände jag naturligtvis en litenhet i det existentiella när jag såg krafterna från tio meter höga lågor bara en bit ifrån mig och jag kände hettan genom bilen.
När hon var i Kårböle fick hon också chansen att koppla ihop sina intressen, då funderingar kring hjältar och förebilder dök upp för diskussion i samband med att omgivningen betraktade brandmän och annan personal på plats där för hjältar.
– Jag frågade några brandmän om det här och de svarade: vi är inte hjältar. Det här är det vi gör. Det är precis som vilket jobb som helst tyckte de. De ville inte ha en hjältestämpel. Och det här hamnar ju inom mitt område också. Behöver vi hjältar i vardagen? Hur har det sett ut tidigare? Historiskt sett var det gudar som sågs som hjältar.
Sandra Lantz med kollegor vid bränderna i Hälsingland.
Att Sandra Lantz nu har sin arbetsplats på ett ställe som tidigare varit ett regemente gör att historikern i henne trivs extra bra.
– För mig är det alltid trevligt att vara i historiska miljöer. Jag skulle alltid välja att bo i något äldre historiskt hus framför något nybyggt. Det finns en annan själ i historiska byggnader.
Andra kulturer och internationella perspektiv inspirerar Sandra och hon har bland annat undervisat om riter. Hon har tidigare läst programmet, som då hette, Människa-natur-religion på Högskolan i Gävle och under den tiden gjorde hon fältstudier i Vietnam. Hon följde då fiskebefolkningen där som tror på valguden.
– En val som strandar symboliserar alla människor som dött till havs och som då är vandrande vålnader för att de inte har fått en jordlig begravning. Valen plockar upp dem och när den strandar är den som ett självoffer. Då begraver människorna valen under jättestora ceremonier som pågår under flera år för att själarna ska få ro.
Vad driver dig som lärare?
– Jag lär mig alltid något nytt när jag undervisar. Behållningen är när man har ett gemensamt utbyte med studenterna och ser att det går upp ett ljus eller att polletten trillar ner. Då spelar det ingen roll vilken ålder man undervisar. Det är alltid lika häftigt. När studenter har redovisningar om folkliga berättelser eller myter får jag mer till min kunskapsbank och vidgar mina perspektiv. Det är ett måste som lärare att hela tiden utvecklas och det gör jag genom lärandet och mötet med studenter.
Text: Anna Sällberg
Foto: Britt Mattsson och privat
Reportaget går även att läsa i Högskolans tidning LEVE! som finns i tryckt och i digital form. Vill du prenumerera på tidningen? Hör av dig till redaktör Anna Sällberg.
