Igor Knez:

Livet i minnet bevarat

Med den sydslaviska kulturen och skolan i ryggsäcken kom han 1971 till Sverige. Det skulle bli ytterligare en omvärld och ytterligare detaljer, att stuva in i det som kallas det självbiografiska minnet, det som gör oss till dem vi är och som i dag. Idag, 44 år senare, är det självbiografiska minnet Igor Knez huvudsakliga forskningsområde.

Igor Knez

Igor Knez (fotograf: Britt Mattsson)

Den skola som han som tolvåring mötte i Sverige blev hans första kulturchock.

– I Jugoslavien hade vi litteraturläxor på sommarlovet, redan efter första årskursen. På lågstadiet avverkades alla H.C. Andersen och bröderna Grimm böcker innan vi gick över till de ryska klassikerna. Och för att få högsta betyg i musik i femman skulle man sjunga efter noter. Sådant räknades. Var man särskilt duktig i något ämne fick man en individuell skolgång i det. Jag hade en klasskamrat som i femman läste åttans matematik. Via skolan hade vi årskort på teatern eller operan och hemma lästes det dagligen böcker och tidningar. Att bilda sig var oerhört viktigt i den sydslaviska kulturen.

Den svenska skolan var definitivt annorlunda, här gjorde man lite som man ville och duade lärarna. Igor var orolig innan flytten till Sverige, hur han skulle klara den svenska skolan eftersom Sverige var ett Nobelprisland. Han insåg dock snabbt att det mesta var relativt kravlöst jämfört med skolan i Jugoslavien. Det visade sig bland annat att den matematik som han började läsa i sexan hade han redan läst i fyran, och Tolstoj hade ingen av hans nya skolkamrater hört talas om.

Han har fortfarande uppfattningen att skolan borde stramas upp och att grundskolan är ett misslyckande efter decennier av politisk-pedagogiska experiment genom vilka man har tappat bort det viktigaste, ämneskunskapen och (allmän)bildningen. Igor kommer från en barndom med stora familjefester, mycket sång och musik, avsevärd social kontakt och högljudda diskussioner. Han är fortfarande lika orädd att föra fram sin åsikt som han var när han som elevrådsordförande på 1970‑talet hävdade att betygen var jätteviktiga, särskilt för barnen som kommer från mindre bemedlade familjer. Det låg knappast i tiden i den svenska skolan då.

Nu har han glömt noterna och tar in musiken genom öronen i stället för ögonen. Hemma i lägenheten på Brynäs och i studion i centrala Gävle ligger gitarrer här och där. De används även om det inte sker lika frekvent nu som innan läkarna konstaterade ett anmärkningsvärt högt blodtryck, kärlkramps- och hjärtbesvär.

– Jag opererades i januari och är nu på väg att bli helt återställd, med hälsosam mat och långa promenader.

Anledningen till att psykologiprofessorn Igor Knez lämnade sitt forna hemland och bosatte sig i Växjö var den stora svenska arbetskraftsinvandringen. År 1971 var den i sin slutfas och under ett par decennier hade den svenska industrin försökt återgå till normal verksamhet efter krigsslutet. Igors pappa var svarvare och fick jobb på Svenska Fläktfabriken i Växjö. Allt var ordnat, även bostad, och hela familjen kom efter ett halvår flyttande till landet i norr.

Efter grundskolan och gymnasiet i Växjö ville han byta stad och siktade in sig på Uppsala och vidare studier. Det omfattande läsandet av skönlitteratur och filosofi hade gjort honom intresserad av människans psyke och av de existentiella frågorna. Först hade han tänkt sig läsa klinisk psykologi men när han inte kom in på psykologiprogrammet började han i stället att intressera sig för minnets funktion och mening. Han läste in utbildningen via enskilda kurser och sökte och kom in på en forskarutbildning. Han disputerade 1992 i kognitiv (kunskaps)psykologi.

– Det var vad som låg närmast filosofin. Där är frågorna Vad är kunskap?, Hur lär vi oss?, Hur begriper vi världen och varandra? och Är världen så som vi uppfattar den? Först registrerar vi omvärlden genom sinnesintrycken som lukt, syn och hörsel. Sedan tolkar vi det vi upplever och slutligen kategoriserar vi det i minnet för att därefter kunna plocka fram det när vi väl behöver det.

Begreppet självbiografiskt minne återkommer ständigt i hans resonemang liksom andra begrepp som kan vara lite motiga att handskas med för gemene man. Han nämner till exempel självet.

– Självet består av jag och mig där jaget är den innersta oåtkomliga kärnan i vår natur medan miget är allt det som lagrats i hjärnan/psyket. Allt vi lärt oss, upplevt, känt, förstått, sett, hört och så vidare finns i miget, i det självbiografiska minnet. Det är därifrån informationen kommer när jaget återberättar vissa händelser från sitt liv eller berättar om vem jag är.

Det är alltså det självbiografiska minnet som gör oss till dem vi är. Utan detta skulle vi inte leva, inte uppleva någonting över huvud taget utan bara vara en fysisk tomhet. Det antyder något om dess storhet och att vi är vad vi minns.

– Jag är speciellt intresserad av hur vi kopplar ihop oss själva med platser som vi har upplevt eller lever i. Platsen är en del av oss och vi definierar oss ofta utifrån platser.

Den fysiska utgångspunkten för hans senaste forskningsprojekt är den stora skogsbranden i Västmanland i somras. Han och fem andra forskare, inom olika discipliner, har fått fyra miljoner kronor för att försöka ta reda på vad som händer med människor när den miljö eller det landskap de är knutna till plötsligt förändras eller rent av försvinner; när specifika platser som människor under ett helt liv har kunnat kopplas samman med egna minnen plötsligt inte längre finns kvar.

Han tar sig själv som exempel.

– Jag kommer från Jugoslavien och betraktar mig som jugoslav (som betyder sydslav). Men det kan jag ju inte vara nu när Jugoslavien inte längre finns. Det land där jag växte upp existerar inte längre; en del av mig är för evigt borta. Platsen där jag föddes och växte upp heter nu Bosnien. Alla gator i barndomsstaden Zenica har fått nya namn, och majoriteten av de som bodde där tidigare har flytt eller emigrerat, så de kollektiva och personliga minnena från den tidigare epoken är på väg att dö ut med oss före detta jugoslaver.

Skogsbranden i augusti och september 2014, som startade i Sala kommun och orsakade omfattande skador i grannkommunerna Norberg, Fagersta och Surahammar, har lett till en drastiskt förändrad karaktär i området. Det finns nästan ingen forskning knuten till landskap som förändras på det här sättet. Den treåriga studien syftar till att nå ökad kunskap om identitet som är knuten till landskapet i brandområdet, både före och efter händelsen. Man vill också ta reda på vad i landskapet som upplevdes som viktigast innan branden och om det går att återskapa något av detta. Man kan jämföra med hur det var efter andra världskriget då många städer i Europa byggdes upp lika som de såg ut innan kriget, med syftet att ge invånarna sin identitet och historia tillbaka.

Igors senaste publikation om boende i Jämtland handlar om just identitet och om relationen mellan platsidentitet (psykologiska band som vi knyter till en plats) och välbefinnande. Resultatet i artikeln visar att de emotionella band (positiva känslor och känslor av närhet och ägande – min plats) och de kognitiva band (tankar, erfarenheter och minnen) som de boende i Jämtland har knutit till sina favoritplatser i fjällen är avgörande för deras upplevelser av välbefinnande i fjällen. Favoritplatsen i fjällen, som de återvänder till, fungerar med andra ord som ett slags "affektregulator" (en psykologisk kur) på vilken de "laddar batterierna". Det intressanta är att platserna fungerar på samma sätt på individuell nivå (min plats i fjället som jag har mutat in) som på kollektiv nivå (platserna som är viktiga för oss Jämtar). Artikeln hittar ni här.

Att svarvaresonen går och blir professor har inte automatiskt inneburit någon klassresa. Han påminner om hur all kunskap (från konst till naturvetenskap) värderades lika högt i hans ursprungsland, och att man i den sydslaviska kulturen alltid betonat att ”kunskap är makt”. Åtminstone har det varit en av hans familjs och föräldrars käpphästar. Vad man har för officiellt yrke har egentligen ingen större betydelse så länge man är (allmän)bildad.

Beskrivningen av Igor Knez innehåller även kulturutövning. Han spelar gitarr och målar, i båda fallen mycket uttrycksfullt. Han har också gett ut en diktsamling.

– Det förkom ofta stora fester i Jugoslavien där alla som inte spelade något instrument i stället sjöng och dansade. När jag kom till Sverige tog rock'n'rollen över fullständigt. Det var flower power, låta håret växa och Jimi Hendrix. Så efter ett år med klassisk gitarr hoppade jag av och fick så småningom en elektrisk gitarr. Efter några år började dock jazz och jazzrock gälla.

Gitarrspelande har hittills resulterat i tre skivor, och nu har han två parallella musikaliska projekt på gång ( ett pop- och rockprojekt och ett jazzprojekt).

Inom konsten har han ett antal galleriutställningar bakom sig, i Växjö, Uppsala, Stockholm, Gävle och Söderhamn. Konsten kan du även beskåda på hans egen konsthemsida (www.igorknez.com).

Igor vid sidan om


Titel:
professor i psykologi.
Ålder:
56 år.
Bor: i lägenhet på Brynäs.
Familj: två vuxna barn och särbo

När jag inte forskar:
musicerar jag, målar, läser skönlitteratur (inga deckare), går på utställningar, film, konserter, teater, reser och umgås med familj och vänner.

Lyssnar på:
det mesta allt beroende på dagshumör.

Boktips:
Utifrån ett kognitionsvetenskapligt synsätt har Peter Gärdenfors i Den meningssökande människan redogjort för – på ett mycket insiktsfullt och pedagogiskt sätt – varför människans tillvaro genomsyras av sökandet efter betydelser, sammanhang och mening. I samma anda har Albert Camus i sin klassiska bok Främlingen beskrivit hur vi människor kan meningsgöra det i grunden meningslösa livet. Andreï Makine har i Musiken i ett liv skrivit om människans inre styrka och den roll som musiken kan spela i kampen om liv och död, förtryck och frihet. Avslutningsvis, på samma tema, vill jag citera två poeter: "Vad kan poetens känslighet åstadkomma här? Han ligger också våldtagen i den metafysiska gyttjan. Och pinkar av fasa." (Slavko Mihalić, Förnuftets ruiner) och ”Jag vet inte hur och var, men här på jorden finns en hel del av allt. Här förfärdigas stolar och sorger, saxar, fioler, ömhet, transistorer, vattendammar, skämt och kaffekoppar.” (Wisława Szymborska, Här).

Det visste du inte om Igor Knez:
Jag är en jävel på att göra ingenting.

Text: Owe Wall

Publicerad av: Malin Almstedt Jansson Sidansvarig: Bahram Moshfegh Sidan uppdaterades: 2018-03-26
Högskolan i Gävle
www.hig.se
Box 801 76 GÄVLE
026-64 85 00 (växel)