Yukiko Asami-Johansson:

Skräckfilmsfantast och didaktikforskare som älskar matexperiment

Hon kommer från tvåmiljonersstaden Sapporo i nordligaste Japan, är uppfödd på skräckfilmer och science fiction och har nyligen tagit sin licentiatexamen. Hon älskar bollywoodsk filmmusik och att laga mat och försöker där emellan att få svenska mattelärare att testa det japanska sättet att undervisa.

Yukiko Asami-Johansson

Yukiko Asami-Johansson (fotograf: Britt Mattsson)

För fyra år sedan fick Yukiko Asami-Johansson ett arbetsrum längst upp i hus Freja vid Högskolan i Gävle och från fönstret har hon en vidunderlig utsikt över Gävle och inre fjärden ända ut till Fredriksskans oljecisterner över en halv mil bort. Då kom hon från det numera nedlagda John Bauergymnasiet i Gävle där hon undervisade i japanska, vilket var ett populärt elevval, och matematik, vilket inte var lika populärt. Åtminstone inte till en början. Matematik var inte heller Yukikos mest älskade ämne men hon var social kunde och tänka sig att bli lärare.

– Jag skulle undervisa i japanska och japansk litteraturkunskap men måste ha ytterligare ett ämne och jag valde matte för att jag tyckte det verkade lättast även om jag inte var något geni.

Många av dagens gymnasielever och för den skull också grundskoleelever har drömt mardrömmar om matematiklektioner och med lågt intresse från elevernas sida minskar med tiden även tillgången på lärare i ämnet.

– Ofta får lärare som saknar intresse för ämnet ändå undervisa eftersom ingen behörig finns att tillgå. Yrket har låg status, säger Yukiko och berättar att raka motsatsen råder i Japan där lärarna för det första alltid arbetar tillsammans gruppvis med både planering, utvärdering och revidering av lektionerna.

– Man går på matteföreläsningar tillsammans och samlas sedan kanske på en pub för att diskutera vad som sagts. Att lyssna på föredrag om matte ensam räknas som bortkastat. Lärare ger ut egna böcker i ämnet och de blir lästa av kolleger över hela landet.

Men i dag är det egentligen inte matematik i sig hon forskar om, utan matematikdidaktik, alltså om olika metoder man kan använda när man undervisar i matematik. Gängse metod kan vara att läraren berättar hur man gör och sedan får eleven öva genom upprepning. I Japan talar inte lärare om hur du ska göra eller hur du ska lösa ett problem. Det får eleverna lista ut själva eller diskutera i grupp. Lärarens uppgift är mer att fungera som ordförande i klassen och sortera de olika sätt som eleverna föreslår.

– Det är alltså inte rätt svar som är det viktiga utan att eleverna tänker sig in i problemet. De kan få börja med att gissa lösningen, rationellt eller även irrationellt, på ett problem varpå man tillsammans försöker ta reda på om gissningen var riktig. På så sätt kommer kunskapen att stanna hela livet ut.

Yukiko ger ett exempel: hon visar en triangel och en femhörning för eleverna och ställer frågan vilken av figurerna som har störst yttervinkelsumma.

– Då kanske någon säger att det är triangeln därför att vinklarna är större där medan andra säger att det är femhörningen eftersom den innehåller fler vinklar. Läraren, som ju vet att alla (konvexa) polygoner har samma vinkelsumma, låtsas inte veta men drar problemet vidare till nästa nivå, om eleverna har förslag på hur man ska ta reda på svaret.

Yukiko kom till Sverige 1992 och läste på Umeå universitet. Två år senare befann hon sig på en födelsedagsfest inbegripen i en diskussion om science fiction inom litteratur och film med en person som helt och fullt delade intresset och hade läst samma böcker och sett samma filmer som Yukiko.

– Min mamma började ta mig med på skräckfilmer redan när jag var liten. Jag var tio när hon tog med mig på Exorcisten. I Japan fanns då inga åldergränser för biofilmer. När jag var 14 år såg jag Stanley Kubriks film År 2001 – ett rymdäventyr, också tillsammans med mamma. Och sedan var jag fast i genren.

Personen som Yukiko diskuterade litteratur och film med på födelsedagsfesten hette Anders Johansson, och det finns sämre anledningar än gemensam kultursmak att bilda familj. Anders hade just doktorerat och fick möjlighet att göra sin post doc i New Jersey i USA och under den tiden bodde de i Highland Park. Filmintresset håller fortfarande i sig och de ser minst två filmer i veckan. Annat som upptar hennes fritid är musik.

– Jag lyssnar gärna på klassisk musik, ända sedan jag var barn har jag gillat det, och jag lyssnar också gärna på balkanmusik från sydöstra Europa, ofta mycket snabb musik i udda taktarter. Jag deltog i Japan i en grupp som dansade till balkanmusik. Och så gillar hon Bollywoodfilmer och musiken i dem. Det är väl väldigt romantiska filmer?

– Jo kära nån, utropar hon. Min lärarkollega Sanaya Singh gav tidigare kurser i Bollywood här på Högskolan och jag blev helt såld på musiken. Det var så kul!

Men hennes största passion är att laga mat.

– Så fort jag sett ett intressant recept på tv eller i någon tidning så provar jag det. Både västerländskt, japanskt, indiskt och arabiskt. Om man tittar på film eller musik så har man provat det mesta, men när det gäller smak så finns det så mycket som man aldrig har upplevt. För bara några år sedan fanns inte chilichoklad. Nu finns det chili i allt möjligt.

Yukiko Asami-Johansson engagerar sig i allt hon gör. Det både stillar hennes nyfikenhet och gör henne ännu mer engagerad. Det är precis samma tillstånd hon vill göra verklighet av med användandet av den tidigare nämnda japanska didaktiken, den så kallade Lesson Study, i grundskole- och gymnasieklassrummen.

- Det är inte rätt svar utan vägen dit som är den viktigaste faktorn för bestående inlärning, menar hon.

Yukiko vid sidan om

 

Titel: universitetsadjunkt i matematik.
Ålder:
51 år.
Bor: i villa i Gävle.
Familj: maken Anders Johansson och en hemmavarande dotter.

När jag inte forskar: lagar jag mat, joggar i Hemlingby, går på konsert och bio. Jag sjunger också i en kyrkokör tillsammans med min kollega Helena Lindström.

Lyssnar på: balkanrock, svensk folkmusik, bollywoodmusik, bossanova, klassisk rock (som The Doors, Led Zeppelin), klassisk modern jazz (som Thelonius Monk, Miles Davis), modern klassisk musik (som Arvo Pärt) samt klassisk musik inklusive opera. 

Boktips: George Pólya, How to solve it. En ”bibel” för många matematiklärare. Första versionen kom 1945 men den är fortfarande aktuellt i högsta grad när det gäller lärande och undervisningsfilosofi i matematik. Här kan man läsa hur epistemologin och pedagogiken är djupt sammanflätade.

Haruki Murakami, A Wild Sheep Chase från 1982. Den handlar om ”jag” som letar efter någon sorts kärna (ett får!) som ger mening till vår existens (egen tolkning). Jag gillar Murakamis fantasifulla och samtidigt mycket moraliska inställning att betrakta vår nutida värld.

Tenshin Okakura, A book of tea från 1906. Det är inte en bok som handlar om te, utan en filosofibok kring den gamla japanska kulturen. Här kan man läsa hur de gamla japanerna hade hög moral och intelligens. Kontrasten är stor från dagens japanska samhälle.

Det visste du inte om mig: Jag är Muminfantast, älskar Muminböckerna och samlar Muminprylar.

Text: Owe Wall

Publicerad av: Malin Almstedt Jansson Sidansvarig: Hasse Nordlöf Sidan uppdaterades: 2017-09-13
Högskolan i Gävle
www.hig.se
Box 801 76 GÄVLE
026-64 85 00 (växel)