Pojkar kan visst skriva!

Katharina Andersson, doktorand och adjunkt i svenska språket vid Högskolan i Gävle, visar i sin forskning att skrivkompetensen, som mäts på de nationella proven i årskurs tre, inte alls är hela sanningen.

För att öka kunskapen om och bidra till förståelse för pojkars skrivkompetenser
har Katharina Andersson beskrivit, analyserat och tolkat 231 tioåriga pojkars texter från nationella provet i svenska i årskurs 3, 2009 i Sverige.

Historiskt

Vid sekelskiftet när man började med PISA-undersökningar och nationella prov så redovisades resultaten könsuppdelade. Och då pojkarna presterade sämre uppstod ett massmedialt tryck om att pojkarna har det jättejobbigt i skolan.

Man trodde att detta var något nytt och såhär hade det aldrig varit förut. Men det visade sig att på Skolverket fanns betygsstatistik sedan mitten på 60-talet, grundskolans början, och att flickor hela tiden haft bättre betyg än pojkar.

- Vi kan gå tillbaka i princip så länge det har funnits skola och se att flickor alltid presterat bäst, säger Katharina Andersson

- Men detta att vi delar upp mänskligheten i två delar, tror jag är ett stort problem. Det finns ju så många andra faktorer som kan påverka. Vad man har för föräldrar, hur familjens livssituation ser ut, hur de mår, utbildningsnivån och den ekonomiska situation som föräldrarna har, påverkar skolresultaten.

- Om man väljer en eller flera av de faktorerna så får man andra resultat. Och då skulle vi inte vaska fram bara pojkar i en hög, för det är inte så att en familj har enbart pojkar.

Vad är det man mäter

När läraren ska bedöma texterna så ska de räkna att det finns tre
fullständiga meningar med stor bokstav och interpunktion. Att det finns
10 korrekt stavade formord och innehållsord och titta efter om berättelsen har en början, handling och får en avslutning.

- Det nationella provet har en föråldrad syn på vad kunskap är. Jag visar i min avhandling att det finns andra skrivkompetenser som man kan mätas och som i så fall skulle kunna resultera i ett annat sätt att se på prestationen som pojkarna gör, säger Katharina Andersson.

- Man ger till exempel en uppgift att skriva en text om rädsla. "Kan du skriva hur det känns att vara rädd?" Och när läraren ska bedöma texten då sker det endast efter de gammatiska kriterierna. Men om det handlar om rädslan, det finns det inga kriterier på.

Man provar inte det de kan

På ett prov ska en berättelse skrivas för hand på ett linjerat papper, även om pojkar i vanliga fall skriver på dator.

- I våras var jag på besök i en klass där alla fick skriva på en dator. Jag såg med glädje att alla slog upp sina datorer och skrev obehindrat oavsett om det var pojkar och flickor.

- Då nationella provet kräver en sak och verkligheten är något annat så provar man inte det eleverna kan! Jag vill att när barnen skriver sina prov så ska det vara som när man skriver alla andra dagar. Ge barnen och studenterna de verktyg de är bäst på.

Hur pojkar visar sina skrivkompetenser

Analyserna av provets texter utifrån andra grunder än de grammatiska krävde nya analysverktyg, som i sin tur också har möjliggjort att nya aspekter av pojkarnas kompetenser blir synliga.

Mottagarmedvetenhet
Katharina har tittat på t ex mottagarmedvetenheten, att förstå vem man skriver till. Hon hittar i pojkarnas texter influenser från bl a Astrid Lindgren, som i Emil i Lönneberga skriver, "Nu vet du vad Emil gjorde när han hade stora tabberaset i Katthult". Och så skriver pojkarna också: "Nu ska jag berätta för dig hur det var när jag fastnade i skidliften..".

- Och då vet ju pojken att någon skall läsa detta och troligtvis är det fröken och då kan man se medvetenheten om det. De skrivkompetenser jag har tittat efter, är inget bedömningskriterium i årskurs tre men det är ju en verklig kompetens.

Intertextualitet
Sedan har hon tittat på intertextualitet, förebilder, att man refererar till en annan text. Pojkarna refererar till en text men gör en egen berättelse.

Pojkarna gör här det som pojkarna gör konsekvent, plockar bort syrran. Det är inte Hans och Greta utan det är Hans som hittar pepparkakshuset.

- En del forskare menar att detta att använda andras texter är ett tecken på bristande fantasi. Men jag tycker att det är tvärtom. Ett exempel kan ju vara Per Lagerkvist som fick Nobelpriset för Barabbas. Lagerkvist hade läst en bok, (Bibeln), och så skrev han sin egen fantasi utifrån den.

- Detta är ett utmärkt sätt att visa att pojkarna kan många texter.

Vad är det för texter de kan

- När jag gått in och tittat kan jag se att pojkarna läst många texter. De läser barnböcker och de läser dataspel och de tittar på TV och på massor med film. De har också läst andra böcker som kanske förvånar att så små pojkar har läst.

- Och då kan man se att de har med sig dessa texter i huvudet och fast de
sitter i ett klassrum och de ska skriva och det är spänning och prov, så kommer de ändå ihåg de här texterna. Men detta värdesätts inte, eftersom det inte står i kursplanen.

Provet i sig påverkar lärarna

Provet i sig påverkar hur lärare undervisar. Om provet hade med fler kompetenser att undersöka så skulle lärare med stor säkerhet undervisa om det. Idag krymper svenskämnet och blir språkriktighet och grammatik.

- Men skriva är inte bara det, utan så mycket mer och då försöker jag peka på det. Pratar man kunskaper nu, så sägs det bara "De kan inte stava".

Avhandlingen breddar synen

Avhandlingens resultat kommer förhoppningsvis att kunna påverka det nationella provets konstruktion i framtiden och bredda synen på pojkars skrivkompetenser.

Resultaten visar också att skrivundervisningen i framtiden behöver fokusera på innehåll och språkutveckling och att skriva för hand kan bytas ut, mot tangentbord eller pekskärmar, även vid provskrivande.

Katharina Andersson disputerar den 11 september vid pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi i Vasa med avhandlingen "Pojkar kan visst skriva! – Skrivkompetenser på nationellt prov i svenska i årskurs tre i Sverige"

Opponent är professor emeritus Jon Smidt, Høgskolen i Sør-Trøndelag, Norge och kustos är professor Ria Heilä-Ylikallio, Åbo Akademi, Finland som också
är huvudhandledare. Bihandledare är docent Åsa Morberg, Högskolan i
Gävle, Sverige.

För mer information v v kontakta:
Katharina Andersson, universitetsadjunkt i svenska språket Högskolan i Gävle
Telefon: 026- 64 89 38, 070-174 80 71 
E-post: katharina.andersson@hig.se

Text: Douglas Öhrbom
Foto: Ove Wall