Studier om våld i nära relationer missar helt de mest utsatta

Sara säger att det är svårt att mäta pågående våld bland dem som är allvarligt utsatta. Det våld studierna får med är mindre allvarligt och personerna mer jämbördiga och då blir resultatet att kvinnor och män är lika utsatta, vilket osynliggör kvinnors särskilda utsatthet.

- Våld i nära relationer är komplext. När man bara skrapar på ytan så framträder inte skillnaderna i kvinnors och mäns utsatthet.

Måste titta bakåt

Hon slår fast att längre tidsperioder än de senaste 12 månaderna behöver mätas, då det alltid kommer att vara en lång eftersläpning till när de utsatta kan och vill berätta. De som fortfarande är kvar i våldet orkar eller kan inte svara.

- Du behöver mäta våld under hela vuxna livet och ställa detaljerade frågor om vilka handlingar personen utsattes för och vilka konsekvenser det fick, då får du med också tidigare utsatthet.

Missar de mest utsatta

Sara säger att för att förstå kvinnors särskilda utsatthet måste man också förstå någonting om våldet, som ofta är kontrollerande och systematiskt. Inte ge upp att mäta, men vara väldigt noga hur mätningen går till och hur resultaten beskrivs, både senaste 12 månaderna och hela livet.

- Det blir ansvarslöst att bara skicka ut enkäter och tro att man fångar verkligheten och sedan ha missat de allra mest utsatta.

Det rör sig om ett stort antal internationella studier som har gjort missvisande undersökningar som visar att män och kvinnor är lika utsatta, hävdar Sara.

Kvinnojourer ifrågasätts

Ett problem är att resultaten används för att ifrågasätta insatser särskilt riktade mot kvinnor och att det kan bli svårt att ta parti för utsatta kvinnor och barn när forskning visar att det är troligt att även ”offret” använt våld.

Det finns många inom fältet som ifrågasätter om det överhuvudtaget finns ”offer” och ”förövare” när det gäller våld i nära relationer, menar Sara, vilket kan påverka stöd och skydd till utsatta kvinnor och barn.

- Politiskt ifrågasätts nu att föräldrarätten är så stark och det är mer regel än undantag att barnen måste fortsätta träffa förövaren.

Ingen vill ta i våldet

Hon ser att ansvaret för våldet läggs på den utsatta kvinnan, att de ska lämna och anmäla, om bara fler anmälde och lämnade så skulle allt bli bra.

- Ja, ingen vill ta i våldet, det neutraliseras så att det försvinner. Våldet beskrivs som en konflikt, som samarbetsproblem, och då får den utsatta en del av ansvaret.

Sara ifrågasätter till och med det etiska i att få fler att anmäla när stödet och skyddet till de våldsutsatta, enligt henne, är så svagt.

- Det finns utsatta som beskriver att de hamnat i en värre och farligare situation. Om vi vill att fler skall bli fria från våld så måste vi stärka samhällets stöd och skydd.

- Vi har starka skäl att tro att detta är ett mycket större samhällsproblem och det behöver våra undersökningar fånga, säger Sara Skoog Waller.