Autobiografiskt minne och självet

Idén att tid och rum avspeglar två grundläggande dimensioner för det mänskliga psyket, dess förmåga att kategorisera och förstå den erfarenhetsbaserade kunskapen och upplevelsen, kan härledas tillbaka till tänkare som t.ex. Kant och Husserl. Likaså kan idén om relationen mellan det mänskliga minnet och självet (jaget) härledas till tänkare som t.ex. Descartes, Locke, Hume och James.

I min kognitionspsykologiska forskning försöker jag förena dessa två idéer genom att föreslå en modell om det s.k. "platsrelaterade självet"; att självbiografiska minnen (tids- och rumsrelaterade personliga erfarenheter) har en fysisk, platsrelaterad förankring. Det ger god skönlitteratur ofta exempel på, bl a genom sina uttrycksfulla och precisa självbiografiska skildringar.

Modellens grundantagande är att fysiska platser och tid positionerar det s.k. autobiografiska minnet, i meningen att vi över tid knyter emotionella och kognitiva (ihågkomster, tankar, föreställningar) band till fysiska platser i våra liv (uppväxt-, arbets-, semesterort, etc.). De psykologiska bandens funktion är att styra psyket mot tids- och rumsdimensionerna och att ge fäste åt våra personliga erfarenheter, systematiserade som autobiografiskt minne. Denna typ av minnen som grundlägger det s.k. jaget (självet).

Forskare

Igor Knez

Publicerad av: Liselotte Laurila Sidansvarig: Annika Strömberg Sidan uppdaterades: 2014-10-09
Högskolan i Gävle
www.hig.se
Box 801 76 GÄVLE
026-64 85 00 (växel)