Under förra veckan deltog jag tillsammans med merparten av mina svenska rektorskollegor på en resa till Rom, anordnad av UKÄ, Universitetskanslersämbetet i samarbete med SUHF, Sveriges universitets- och högskoleförbund. Hållbar utveckling var utgångspunkten för våra diskussioner med företrädare för italiensk högre utbildning.
Ylva Fältholm på väg till Colosseum.
Vistelsen inleddes med en heldag på Svenska institutet i Rom, som grundades 1925 för att främja vetenskapen om antiken och som bedriver forskning inom arkeologi och konstvetenskap. Institutet ligger i utkanten av Villa Borghese i en oerhört vacker byggnad ritad av Ivar Tengbom, inredd av bl.a. Carl Malmsten och innehåller forskningsbibliotek, rum och lägenheter för gästande forskare. Eva Wiberg, rektor vid Göteborgs universitet och professor i italienska, som delvis vuxit upp i denna byggnad eftersom hennes pappa var föreståndare där under många år, delade generöst med sig av sina erfarenheter. Under hela dagen hade vi sedan möten och workshops med företrädare för ett antal italienska lärosäten. Jag träffade bl.a. Maria Cristina Lombardi, professor i nordiska språk i Neapel, som tidigare samarbetat med Högskolan i Gävle och som nu var mycket angelägen om att återuppta det samarbetet.
Dagen avslutades med mottagning och mingel i den svenska ambassadören, Robert Rydbergs, residens.
Dagen därpå inleddes med ett möte på utbildningsdepartementet, där vi skulle träffa professor Lorenzo Fioramonti, vice-minister med ansvar för högre utbildning och forskning. Efter att vi med ambassadören i spetsen irrat runt i departementets korridorer dök han sent omsider upp, men sedan utvecklades det hela till ett mycket givande möte, där han engagerat berättade om de utmaningar Italiens högre utbildning och forskning står inför. Det handlar om att satsa mer resurser på forskning och om att skapa fungerande innovationssystem, men också om att möjliggöra tillgång till högre utbildning för alla och i synnerhet för personer som nyligen invandrat till Italien. Ministern har sin politiska tillhörighet i Femstjärnerörelsen. Återstår att se hur länge de kommer att ha makten, i Italien skiftar det ju fort.
Roms universitet La Sapienza. Foto: Ylva Fältholm
Resten av dagen tillbringade vi på två universitet. Det första var La Sapienza, som med sina 110 000 studenter är Europas, och ett av världens största, universitet. Huvudcampuset, som bestod av byggnader och konst från Mussolinis tid och ett gytter av bilar parkerade här och var gav dock inte en bild av att det också är ett av de äldsta universiteten, grundat 1303. Det tog sedan sin lilla tid för dem att presentera lärosätet, vi fick det till 80 powerpointbilder!
Om man inte i början på 90-talet, när La Sapienza hade 160 000 studenter, insett att det höll på att växa sig alldeles för stort, kan man ju fundera på hur många studenter man i dag hade haft. I stället knoppade man av ett lärosäte, Roma Tre, som var vårt sista besök. Här har man ”bara” 40 000 studenter, och inte så mycket samarbete med Sverige, förutom med Högskolan Dalarna och Malmö universitet. Kanske något även för Högskolan i Gävle?
Hade inför mötet tagit reda på att vi har avtal med tre italienska lärosäten, där Turin är ett av våra äldsta partneruniversitet och det lärosäte där vi har mest mobilitet i båda riktningarna. Men här finns definitivt utrymme för förbättring!
Det är mitt bestämda intryck att högre utbildning och forskning i Italien, trots en turbulent politisk situation och populistiska strömningar i landet, är en viktig motverkande och stabiliserande kraft i Italien och Europa. Att vi tillhör samma ”europeiska familj” och att vi strävar efter att upprätthålla samma värden blev tydligt under denna resa. Och det kan vi bidra till att stärka genom ett utökat utbyte.
