Vägar till trygghet

Kampsporten gjorde Miranda Olander till en annan människa. Hon blev tryggare på många sätt. Snart kan hon också stärka andra människor, när hon tar examen från socionomprogrammet.

Miranda Olander

Miranda Olander

Namn: Miranda Olander
Program: Socionomprogrammet

Det har alltid varit så, att andra kommer till mig med sina problem. Jag vill det. Det känns som en trygghet att de litar på mig och att jag får det förtroendet.







Det var hennes föräldrar som kom hem med anmälningsblanketten. De tänkte att det vore bra för henne att testa en kampsport. Så hon började på taekwondo.

– När jag var yngre var jag så liten. Jag var kort och smal, att börja träna kamp­sport var ett sätt att bli tuffare.

Och det var en lyckoträff. Hon blev kvar på klubben i fem år, fick rött bälte och tävlade. Men det viktigaste var nog ändå det som hände med henne som person.

– Man blir en helt annan människa. Jag bodde i Stockholm då och kände mig inte alls lika rädd längre. Jag visste att jag hade teknik, styrka och snabbhet att försvara mig om jag skulle behöva.

Att bygga upp andra människor

Men det var också en annan föränd­ring, som kom smygande. Den där inre styrkan som också växte. Kanske hand­lar det lite om sånt som hon vill jobba med i framtiden, att bygga upp andra människor.

– Det har alltid varit så, att andra kom­mer till mig med sina problem. Jag vill det. Det känns som en trygghet att de litar på mig och att jag får det förtroen­det. Jag tycker om att hjälpa människor, därför läser jag till socionom.

Hon slutade med kampsporten i sam­band med att hon flyttade från Stock­holm och istället styrketränade hon under några år.

– Jag saknade taekwondon och letade efter klubb i Gävle, där jag kunde träna för att det är roligt. Men istället hittade jag en bra klubb för thaiboxning och fick med en kompis. Så nu kör vi det två gånger i veckan.

Träningen hjälper henne även i studi­erna. Hon blir lugnare och kan koncen­trera sig bättre.

– Man får ur sig saker. Därför funkar det mycket bättre att studera efter ett pass, då både hjärnan och kroppen slappnar av.

Framtida arbetsplatsen

Idag har hon läst sju terminer på socio­nomprogrammet. Hon har extra- och sommarjobbat på Socialtjänsten här i stan, på försörjningsstöd och boende­enheten. Hon kan tänka sig att fortsätta arbeta där när hon är färdig.

– Men lite längre fram vill jag jobba som kurator. Då kommer man närmre. Som kurator sitter man tillsammans med personen och hittar vägar framåt. Man löser saker. På socialtjänsten träf­fas man bara en stund och sedan sker resten av jobbet framför datorn.

När hon tänker på en framtida arbets­plats, är det just mötet med den andra personen som är det viktigaste.

– Det spelar inte så stor roll var jag hamnar. Jag är anpassningsbar. Det viktiga är hur nära jag kommer i själva mötet. Hur jag trivs i mitt arbete, att jag känner mig trygg med det jobb jag gör och gör skillnad för människor.

Publicerad av: Zara Lindahl Sidansvarig: Veronica Liljeroth Sidan uppdaterades: 2019-03-19
Högskolan i Gävle
www.hig.se
Box 801 76 GÄVLE
026-64 85 00 (växel)