Rektorsinstallation

Idag är en dag för firande!

Varmt välkomna till Högskolan i Gävles Årshögtid. Detta är en glädjens dag och vi har samlats för att hylla våra nya doktorer, hedersdoktorer, professorer samt excellenta lärare. Detta är individuella firanden – men som också reflekterar kunskapens kritiska utveckling och förmedlande i dialog och interaktion med ett samhälle – som vi som högskola också är en del av. Att arbeta inom akademin är annars ofta ingen dans på rosor, utan avslag och underkännanden är en del av vår vardag, såväl inom forskningen som utbildningen. Därför ska vi ta alla tillfällen vi kan att fira menar jag.

Här står jag nu också som nyinstallerad rektor med mina insignier. I och med detta berättar vi för omvärlden att jag nu har trätt in i min nya roll, även om det faktiskt har gått mer än sex månader sedan jag började mitt arbete här på Högskolan i Gävle. Jag är den sjätte i raden av rektorer och jag vill tacka min företrädare Ylva Fältholm för hennes insatser. Under din ledning som rektor, Ylva, så är vi idag en av Sveriges mest populära och största högskolor. Du lämnar ett betydelsefullt och framgångsrikt arv efter dig, ett arv som jag och hela organisationen kommer att fortsätta förvalta och bygga vidare på.

Under mitt första halvår på högskolan så har jag också träffat många andra verksamheter i Gävle och länet, samt medborgare, där alla lyfter betydelsen av att vi har en högskola i länet/staden/regionen och det tillit och stolthet det fanns förknippat med detta. Det gör mig både stolt och glad, men också lite stressad, eftersom en tillit och förtroende förpliktigar också. Vad spelar en akademisk verksamhet för roll idag i vårt samhälle? Vi lever idag i ett samhälle som utmanas på en mängd olika sätt, inte alla negativa, men det är då viktigare än någonsin att akademin står upp för demokratiska värden. Tillsammans med fri press, fri konst och ett oberoende rättsväsende, är den fria akademin en hörnsten i varje demokrati. Vi har en särskild roll och ett särskilt ansvar för kunskapsförmedling och upprätthållandet av fredliga och demokratiska samhällen. Helt avgörande värden i en demokrati.

Men vi behöver också komma ihåg och reflektera över en akademis centrala uppgift – vilket inte är att tala med en röst – utan att flera röster ska höras inom såväl utbildning som forskning. Inte nödvändigtvis synkade. Inte ens i överensstämmelse med varandra.

Jag vill citera en rektorskollega vid University of Chicago, Hanna Holborn Gray som uttryckte det kärnfullt:

“Education/Research should not be intended to make people comfortable, it is meant to make them think. Universities should be expected to provide the conditions within which hard thought, and therefore strong disagreement, independent judgment, and the questioning of stubborn assumptions, can flourish in an environment of the greatest freedom.”

Det är i kakafonin av akademiska röster – som körsång kan uppstå. Jag vill som rektor värna om just denna mångfald av röster och perspektiv ska finnas och frodas på Högskolan i Gävle. Inte en intern akademisk likriktning och konsensuskultur. Vi ska inte vara rädda för att friktion uppstår; att det slår gnistor i våra interna eller externa diskussioner, mellan forskare/lärare eller med våra studenter eller samarbetspartners. Friktionen är ett tecken på att nåt händer. Och att vi förflyttar oss. Som högskola och samhälle.

Mångfalden ska värnas om – inte enfalden.

Vi har ju 24 doktorander här idag som vi firar särskilt med deras handledare och familjer. De har genomfört sina forskarutbildningar med bravur och tilldelats de insignier som hör till en doktorsgrad. Men de har också slitit med dessa i sammantaget 100 års arbete – med blod, svett och tårar (kanske inte blod). Lägger vi till våra nya professorers åratals slit så närmar vi oss kanske 200 år!

När jag skrev min kappa till min sammanläggningsavhandling (kanske vintern/våren 2003) så fick jag följande återkoppling:

”Varför skriver du en bok som ingen nånsin kommer att läsa?”

Det var dock inte från mina handledare – utan från min dotter Emilia, då 9 år. Men frågan ska heller inte skämtas bort utan tas på största allvar. Hur relevant är vår forskning för vår omgivning, stad, region och samhälle? Hur bidrar vår forskning till att lösa de samhällsutmaningar vi har? Jag har under min period här som rektor sett många goda exempel på denna relevans inom Högskolan i Gävle – uttryckt i en hållbar samverkan såväl kopplat till utbildning som forskning. Vi ska arbeta för att etablera relevanta utbildningar, forsknings- och innovationssystem för att främja sam­hällets utveckling, välfärd och närings­livets konkurrenskraft och för att möta de sam­hälls­ut­ma­ningar vi står inför idag och imorgon, både regionalt, i Sverige och globalt. För att just göra skillnad – som Högskolan i Gävle har i sin vision.

Men det är också viktigt att beakta vilken roll vi tar i dessa samarbeten. Det finns alltid en risk att ”vi inom akademin vet bäst hur problemen ska lösas”. Vi har också ofta anställningar och titulaturer som ger oss makt och tyngd. Min egen erfarenhet som lärare och forskare har mer och mer landat i att om en teori eller modell eller applikation inte funkar i praktiken – så behöver det inte vara praktiken det är fel på. Det kan också vara teorin eller modellen som behöver ses över. Här behöver vi inom akademin vara ödmjuka i processen där nya kunskaper ska omsättas eller användas för att lösa samhällsutmaningarna. Så:

En hög relevans – utan arrogans.

Slutligen – Högskolan i Gävle fyller 50 år 2027! Det är ingen ålder på ett lärosäte. I vårt European University Alliance, som vi kallar EU GREEN, samarbetar vi med åtta andra europeiska universitet, bland andra University of Parma – som grundades 1412. 50 år före Uppsala och ett par hundra år före Lund. Allt är relativt...

Men alla jubileum ger också möjlighet till reflektion och eftertanke. Just nu arbetar vi med den halvtidsutvärdering av högskolans utbildnings- och forskningsstrategi – vilken initierades av tidigare rektor Ylva Fältholm. Nu har vi därför en möjlighet att ta kloka och nya steg tillsammans – inom utbildning och forskning. Här kommer vi att behöva arbeta vidare med tillsammans med vår högskolestyrelse. Med andra högskolor och universitet. Med privat, offentlig och idéburen sektor. Med våra medborgare. Och förstås med våra nuvarande och framtida studenter.

Jag vill också slutligen tacka för det förtroende jag har fått som installerad rektor att leda denna ”akademiska organism” som kallas för Högskolan i Gävle in i framtiden. Jag vill avsluta med att citera min far, som skickade detta meddelande i Messenger när jag i juni 2025 berättade att jag blivit föreslagen av Högskolestyrelsen till uppdraget som rektor vid Högskolan i Gävle:

” Tag uppdraget med glädje och ödmjukhet så blir det lyckosamt”.

Det gör jag – stort tack!

Today is a day for celebration!

A warm welcome to the Annual Academic Ceremony at the University of Gävle. This is a joyful occasion, and we have gathered here to honor our new doctors, honorary doctors, professors, and excellent teachers. These are all individual celebrations — but they also reflect the general critical development and dissemination of knowledge through dialogue and interaction with society, of which we, representing a university, are also a part. Working in academia is often far from a joyride; rejections and criticism are part of our everyday reality, both in research and education. That is why, in my view, we should take every opportunity we can to celebrate.

Here I stand today as a newly installed Vice-Chancellor, wearing the insignia of the University. In doing so, we communicate to the world that I have now stepped into my new role, even though it has in fact been more than six months since I began my work here at the University of Gävle. I am the sixth Vice-Chancellor in line, and I would now also like to thank my predecessor, Ylva Fältholm, for her major contributions. Under your leadership as Vice-Chancellor, Ylva, we have become one of Sweden’s most popular and largest university colleges. You leave behind a significant and successful legacy — one that both I, and the entire organization, will continue to manage and build upon.

During my first six months at the university, I have also met with many other organizations in Gävle and the region, as well as individual citizens, all of whom emphasize the importance of having a university in the region, , the county, the city, and the trust and pride associated with it. That makes me both proud and happy, but also somewhat stressed, because trust and confidence also come with responsibilities.

What role does an academic institution play in society today? We live in a society challenged in many different ways — not all of them only negative — but it is today more important than ever that academia stands up for democratic values. Together with a free press, free art, and an independent judiciary, free academia is a cornerstone of every democracy. We, representing the academic foundation in society, have a special role and a special responsibility for the dissemination of knowledge and for maintaining peaceful and democratic societies. These are absolutely fundamental values in any democracy.

But we must also remember and reflect upon academia’s central mission — which is not to speak with one voice, but to ensure that many voices are heard within both education and research. Not necessarily synchronized. Not even necessarily in agreement with one another.

I would like to quote a fellow university leader at the University of Chicago, Hanna Holborn Gray, who expressed it succinctly:

“Education/Research should not be intended to make people comfortable, it is meant to make them think. Universities should be expected to provide the conditions within which hard thought, and therefore strong disagreement, independent judgment, and the questioning of stubborn assumptions, can flourish in an environment of the greatest freedom.”

It is in the cacophony of academic voices that choral harmony also can emerge. As Vice-Chancellor, I want to safeguard this diversity of voices and perspectives so that they may exist and flourish in co-existence at the University of Gävle — not an internal academic conformity or culture of consensus. We should not be afraid when friction arises; when sparks fly in our internal or external discussions, between researchers and teachers, or with our students and partners. Friction is a sign that something is happening. That we are moving forward. As a university, and as a society.

Diversity must be protected — not uniformity.

We have 24 doctoral candidates here today whom we celebrate together with their supervisors and families. They have completed their doctoral studies with distinction and will soon been awarded with the insignia associated with a doctoral degree. But they have also worked tirelessly for a combined total of roughly 100 years — with blood, sweat, and tears (perhaps not blood). If we to this add the many years of hard work by our new installed professors, we are approaching perhaps 200 years!

When I wrote the introductory summary for my compilation thesis (perhaps during the winter/spring of 2003), I received the following feedback:

“Why are you writing a book that nobody will ever read?”

This feedback did not come from my supervisors, however, but from my daughter Emilia, who was nine years old at the time. Still, the question should not simply be laughed off; but should be taken very seriously. How relevant is our research to our surroundings, our city, our region, and our society? How does our research contribute to solving the societal challenges we face? During my time here as Vice-Chancellor, I have seen many excellent examples of this relevance at the University of Gävle — expressed through sustainable collaboration connected to both education and research. We must therefore continue to work to establish relevant educational programs and research and innovation systems in order to promote societal development, welfare, and the competitiveness of industry, and to address the societal challenges we face today and tomorrow — regionally, nationally, and globally. In other words, to truly make a difference — as stated in the University of Gävle’s vision.

But it is also important to consider the role we take in these collaborations. There is always a risk that “we in academia know best how problems should be solved.” We also often hold positions and titles that give us authority and power. My own experience as a teacher and researcher over the years has increasingly led me to conclude that if a theory, model, or application does not work in practice, it is not necessarily practice that is at fault. It may also be the theory or the model that needs to be reconsidered. Here, those of us in academia must approach the process with humility when new knowledge is to be applied or used to solve societal challenges. Therefore:

High relevance — without arrogance.

Finally, the University of Gävle will celebrate its 50th anniversary in 2027! That is still young for a higher education institution. In our European University Alliance, which we call EU GREEN, we collaborate with eight other European universities, including the University of Parma — founded in 1412. Fifty years before Uppsala University and a couple of hundred years before Lund University. Everything is relative...

But every anniversary also provides opportunities for reflections. Right now, we are working on the mid-term evaluation of the university’s education and research strategy — initiated by former Vice-Chancellor Ylva Fältholm. We therefore now have an excellent opportunity to take wise and new steps together into the future — in both education and research. This is something we will need to continue working on together with our university board, with other universities and university colleges, with the private, public, and non-profit sectors, with our citizens, and of course with our current and future students.

Finally, I would also like to thank you for the trust placed in me as installed Vice-Chancellor to lead this “academic organism”, known as the University of Gävle, into this future. I would like to conclude this speech by quoting my father, who sent me this message on Messenger when, in June 2025, I told him that the University Board had proposed me for the position of Vice-Chancellor at the University of Gävle:

“Take on this assignment with joy and humility, and it will be successful.”

That is exactly what I intend to do — thank you very much.